hiwi

Jag kan inte ens va ledsen längre… för jag kan inte fatta att du är borta! Även fast det har gått ett helt år, så känns det som igår. Fast ändå inte. Det går inte att beskriva! Mitt liv har fortsatt som vanligt… fast det känns som att jag lever i en dröm, en mardröm. Att jag snart ska vakna och så är allt bra igen. Men jag vaknar aldrig!!! Jag fortsätter leva i den här hemska drömvärlden.

 

Jag vill nog inte förstå… jag trycker undan alla tankar. För om jag verkligen skulle fatta så skulle jag nog gå under! Jag skulle inte palla vetskapen om att jag aldrig får träffa dig igen!

Du var inte bara min pappa… du var så mycket mer. Min själsfrände. Vi var lika du och jag, på alla sätt. Både bra och dåliga. Men jag ska inte gå i dina fotspår… det är en sak jag vägrar ha gemensamt med dig. Du har orsakat så mkt smärta i mitt liv! Men sen jag har aldrig varit så lycklig som när jag har varit med dig heller! Sann lycka… som jag aldrig kommer att få uppleva igen känns det som. Att leva med dig var som att åka berg- och dalbana. Antingen var det jättebra (dina nyktra dagar) eller så var det jättejobbigt (dina onyktra dagar).  

 

Jag har så svårt att minnas hur livet var när du levde. Ibland känns det som att allt bara var en dröm… att det aldrig har hänt. Jag har så svårt att acceptera att jag aldrig får fara och hälsa på dig nå mer!

 

Varför sa du aldrig till mig att du kände att din kropp inte alls mådde nå bra längre?! Jag hade ingen aning om att det hade gått så långt! Kan inte förstå hur dina organ bara gav upp sådär… inom loppet av några sekunder. Jag kan inte fatta att du som funnits i hela mitt liv helt plötsligt inte finns mer! Och det känns så hemskt att du var helt ensam när du dog! Varför var jag inte hos dig?! Jag skulle ju komma till dig helgen efteråt. Men jag hann inte! Vi pratades vid i telefon bara några dagar innan. Du var så ledsen, för du hade en vecka tidigare fått veta att din pappa hade en stor tumör i hjärnan… du visste att han var döende. Men vad du inte visste var att du själv skulle dö före… bara några dagar senare. Jag var jätteorolig för dig för du skulle ju ringa upp men du gjorde aldrig det. Men morgonen efteråt ringde du och sa; jag lever i alla fall, du behöver inte vara orolig. Du var på bättre humör. Det var sista gången jag pratade med dig… två dagar senare levde du inte längre. Och jag hann aldrig träffa dig och ta farväl!

 

Du lämnade efter ett stort hål i mig... som aldrig går att fylla känns det som. 

 

 

Jag saknar dig så mycket att inga ord i hela världen kan beskriva det!!!

Hur ska jag orka leva utan dig?!!!